Au pair Haslemere

Den lilla flickan vid mina fötter skriker ”MONSTER!!” gång på gång. Filten som ska föreställa taket på vår koja ligger nu istället på mina axlar. Det är ännu en jobbdag i England. ”FIAAAA MONSTER”. Oj, nu är hon riktigt på hugget. Det rycker i mungiporna och jag kan inte hålla tillbaka leendet. Tre år. Hur bra var inte livet när man var tre år? Det värsta som kunde hända var när man fick vara monstret istället för att springa ifrån det. Hon är riktigt lik mig, Clara. Hon har sånt där yvigt blont hår som krullar till sig så fort det är fukt i luften. Skrattet ligger hela tiden i halsen och jag kan inte sluta titta in i de lekfulla mörkbruna ögonen.

Här sitter jag fem gånger så stor som hon är och tänker på hur tusan blev jag gammal? Å andra sidan känns det som om jag alltid varit den jag är idag. Men så tittar man tillbaka bara ett år och inser skillnaden. Idag sitter jag i ett annat land än mitt hemland. Mina läppar kan tala tre olika språk. Mina fötter har burit mig från Paris till Köpenhamn. Mina ögon har upplevt allt ifrån när min dåvarande treåriga lillasyster slängde spaghetti på pappa tills när jag blev störtkär för första gången. Mina händer har burit skolböcker från lektion till lektion (jag kan nästan fortfarande känna lukten av papper) och ibland har mina händer klippt lugg på mig själv. En sån som päronen fick panik på så fort dom såg.

Och vet ni vad? Den där lilla busungen sittandes framför mig kommer också att bli stor. En dag kommer hon undra precis som jag. ”Hur hamnade jag här?” Men jag antar att det är så. Livet är okontrollerbart, vi kan bara fortsätta undra. De lekfulla ögonen tittar på mig, och hennes små händer drar i min tröja. ”FIIIIIA, NU NU NU!!!!” Nu ska jag och Clara leka vidare, i ovissheten om framtiden och vad den kommer bära med sig. Men en sak gör vi båda riktigt jäkla bra, vi lever just nu.